Dilemma

Den dagen du går på snö utan att lämna spår, den dagen ska jag berömma dig.
Den dagen du kan gå på händer runt jorden, då ska jag erkänna din styrka.
Den dagen du kan prata alla världens främmande språk, då ska jag inse att du är duktig.
Den dagen du är förstasidesmodell på alla tidningar, då ska jag påstå att du är snygg.
Den dagen du är perfekt, då ska jag lämna dig ifred.

Pratade med skolsyster igår lite på hälsosamtalet, hon verkade snäll men jag har så svårt att lita på och prata med människor som jag inte träffat förut inom vården. De är ju bara där för att tjäna pengar, vad bryr de sig om mig egentligen. Skulle de inte få pengar för de eller om de inte behövde de där pengarna skulle de aldrig gå dit. Egentligen vill de inte lyssna på vad jag har att säga.

Berättade ändå vilka mål om dagen jag åt (oftast middag då) och att jag har problem med att äta. Vi kom överens om att jag skulle komma dit om två månader för att väga mig igen och jag får inte gå ner tills dess. Jag är redan underviktig enligt henne men inte allvarligt. Ett bmi på 18 kan man ha utan att behöva hjälp, de är snarare tankarna som behöver krossas. Men jag får som sagt inte gå ner något mer.

Vi kollade även på viktkurvan och det kändes både skönt men även lite pinsamt att jag gått ner från förra hälsosamtalet som var i åttan (går lixom i ettan nu) och även jag hör att det inte är normalt att gå ner 5 kilo sen man var 14-15 år när det egentligen är nu som man ska få kurvor (usch hemska tanke) och bli lite bredare. Det är normalt att man går upp men jag kan inte känna det. Jag vill verkligen inte gå upp i vikt!