Let me be

Ska snart sväva iväg en vecka och bara tänka på mig själv. Kurera mig lite. Det ända som får mig att klara sista skolveckan är tanken på att jag kommer vara så långt borta veckan efter.

Drar söderut under sportlovet, långt sönderut. Tänker inte ens tänka en tanke på alla här hemma och alla mina problem under veckan. Ska lära mig att koppla av och bara andas. Bara vara jag. Ska bli så skönt att få chansen att stänga allt annat ute en vecka. Är lite rädd att jag ska bli extra kroppsnojig bara för att jag ska vistas i bikini i en vecka men försöker intala mig att de är folk som aldrig kommer se mig igen där. Men som sagt. Så JÄVLA SKÖNT!

Hela mitt liv känns in och ut för tillfället. Antingen så vill jag inte äta något, eller så äter jag allt och mår piss över det. Antingen vill jag ha MVG på alla mina uppgifter eller så skiter jag i skolan. Antingen vill jag vara hur social som helst med mina vänner eller så struntar jag i dem helt. Och de vänder så jävla plötsligt. Jag går inte ner längre för tillfället utan ligger ganska jämt. Men det är skönt att jag inte går upp i alla fall.

När jag kommer hem ska jag ha bestämt mig om det är dags att ta tag i mitt liv på riktigt eller om jag ska ta tag i min vikt och gå ner några kilo till. Och vad jag än väljer ska jag vara nöjd med det och hålla fast i det.

730

Fick en fråga från en anonym om vart jag bodde och om det inte fanns någon speciell ätstörnings klinik där.

sv: Jag har valt att vara anonym i min blogg än så länge iallafall vilket innebär att jag inte tänker gå ut med vart jag bor. Inte öppet på bloggen iallafall. Men kan säga att det finns två ätstörningsenheter i mitt landsting. Men det skulle innebära att jag fick åka 5 mil när jag skulle dit. Och det är inget jag tänker ta då jag går i skola i ett annat landsting och jag skulle missa grymt mycket om jag skulle åka emellan. Skolan går ändå i första hand för mig. Mina betyg tänker jag inte släppa så lätt ;) Det finns däremot en ätstörningsenhet i landstinget där jag studerar men jag vet inte hur det fungerar när man inte bor i det landstinget, de brukar vara ganska hårda med det. Någon som vet?

Dessutom vet jag inte om jag är redo för det. Känner mig trots allt inte för ätstörd även om jag skulle gå ner ungefär 2 ½ kilo så skulle mitt bmi räknas som anorektiskt igen.


Update: Efter ännu en fråga kan jag säga att jag bor nog varken uppåt eller neråt i landet utan ganska neutralt :p

Jag är så fel

Idag: 6 bullar till mellan mål. Ingen frukost eller lunch. Lite jasimris till middag. Jag skäms över att säga att jag ätit ca 520 kalorier i bullar bara för att sötsuget tog överhanden och jag mår piss över det. På det sättet kommer jag aldrig att gå neråt...

Någon som har ett bra tips på hur man botar sötsug?

jag slapp simningen idag igen. Den var ju uppflyttad till idag men jag och min kompis skolkade ifrån den. Eller hon hade redan gjort den och kände inte för att vara där. Jag klarade inte av det. Jag får panik av att bara tänka tanken på att visa min feta kropp i bikini inför folk...

Kill me instead, let me be the third

Alla säger till mig att det är tredje gången gillt.

Vem är då näste på tur att dö ifrån mig?

Förlåt för dålig uppdatering, men jag orkar verkligen inte just nu.

Dilemma

Den dagen du går på snö utan att lämna spår, den dagen ska jag berömma dig.
Den dagen du kan gå på händer runt jorden, då ska jag erkänna din styrka.
Den dagen du kan prata alla världens främmande språk, då ska jag inse att du är duktig.
Den dagen du är förstasidesmodell på alla tidningar, då ska jag påstå att du är snygg.
Den dagen du är perfekt, då ska jag lämna dig ifred.

Pratade med skolsyster igår lite på hälsosamtalet, hon verkade snäll men jag har så svårt att lita på och prata med människor som jag inte träffat förut inom vården. De är ju bara där för att tjäna pengar, vad bryr de sig om mig egentligen. Skulle de inte få pengar för de eller om de inte behövde de där pengarna skulle de aldrig gå dit. Egentligen vill de inte lyssna på vad jag har att säga.

Berättade ändå vilka mål om dagen jag åt (oftast middag då) och att jag har problem med att äta. Vi kom överens om att jag skulle komma dit om två månader för att väga mig igen och jag får inte gå ner tills dess. Jag är redan underviktig enligt henne men inte allvarligt. Ett bmi på 18 kan man ha utan att behöva hjälp, de är snarare tankarna som behöver krossas. Men jag får som sagt inte gå ner något mer.

Vi kollade även på viktkurvan och det kändes både skönt men även lite pinsamt att jag gått ner från förra hälsosamtalet som var i åttan (går lixom i ettan nu) och även jag hör att det inte är normalt att gå ner 5 kilo sen man var 14-15 år när det egentligen är nu som man ska få kurvor (usch hemska tanke) och bli lite bredare. Det är normalt att man går upp men jag kan inte känna det. Jag vill verkligen inte gå upp i vikt!

Dulcolax

Köpte ett paket dulcolax förra tisdagen. Det hjälper inte ett dugg men jag ska ge det ett försök till på måndag kväll ska jag ta tre stycken innan jag går och lägger mig. Gör det att jag går något enstaka gram inför hälsosamtalet och simningen blir jag överlycklig. Kan det bli en bättre dag? Visa sig i bikini framför hela klassen och träffa skolsköterskan samma dag... Dessutom om läkaren jag träffade sist hade det minsta rätt så kommer hon stå och skratta åt mig bakom min rygg. Det är det värsta scenariot jag kan tänka mig. Hur hon nästan står och viker sig av skratt bakom min rygg och tjuter fram "nejdå du är normalviktig, men det skulle inte göra något om du hade lite bättre koll på dina matvanor". Visserligen säger en del av mig att så kan det inte ske, hon måste ju visa sig lite professionell. Så även om hon vill stå och skratta åt mig så kommer hon få hålla sig och istället kommer rummet eka av skratt när jag går ut därifrån.

När man är redo att ge upp ser man äntligen ett litet hopp

Som jag nämnde igår så var jag väldigt missnöjd med den "vården" man fick av primärvården och jag hade bestämt mig för att ge upp mot ÄS och kapitulera när ingen verkade ändå tro på mig (den där tjocka flickan kan inte ha ÄS). Det fick mig att må väldigt dåligt allt som hände hos doktorn igår.

Men idag som ett brev på posten hade jag fått ett mejl av skolsköterskan. Vi ska börja med hälsosamtalen nästa vecka. Av någon märklig anledning hade hon satt mig på den första tiden (alla andra var i bokstavsordning på förnamnen) så vi får se varför hon tänkte på det sättet, antagligen har hon sett något hon velat prata med mig om. Jag har aldrig pratat med henne förut, men jag har följt med när kompisar hämtat huvudvärkstabletter. Sen dess har jag alltid med egna kan jag säga, hon är pedantisk och skriver in i journalen alla tabletter man tar hos henne och man måste svälja de där plus svara på gigantiskt många frågor. Jag vet inte om de är bra eller dåligt men jag har en känsla av att hon kommer se igenom mina lögner om jag försöker. I alla fall , om hon frågar något om min vikt eller tankar kring mat så kommer jag nog vara ärlig och faktiskt ge de en chans till. Jag hatar verkligen perioderna jag går runt och inte äter något alls. Visst jag går ner i vikt men jag ser de ändå inte, jag tycker de ser ut som om jag går upp om jag ska vara ärlig (förutom att höft, rev och några andra ben syns lite bättre) och om jag aldrig blir nöjd med mig själv, vad spelar de då för roll om jag mår mycket bättre fysiskt när jag faktiskt äter?

För tjock för att någon ska orka bry sig

Jag känner mig osynlig, fast ändå så jävla stor på samma gång.

Tog mig äntligen mod till att söka vård igen så jag och mamma begav oss till doktorn idag. Det blev en katastrof.

Doktorn: Jaha vad söker du för då nu igen då? (BRA GJORT o glömma bort det)
Jag: jag har gått ner mycket på senaste tiden, mår inte bra över det och äter väldigt kasst!
Doktorn: Jaha , vad åt du till frukost då?
Jag: En dl kalorisnål yoghurt med 10 russin.
Doktorn: Aha, de var ju inte så mycket, men inte så lite heller...
Jag: ...
Doktorn: Ja det stämmer ju att du gått ner en del på sista tiden men de går du säkert upp snart igen.
Jag: Jo kanske ja jo kanske det.
Doktorn: Ja för enligt de flesta prover ser du helt frisk ut och så och för att du ska klassas till underviktig för din vikt så måste du väga runt 37 kg.


JAG är 166 kan jag påpeka och om jag vägde 37 kg skulle jag ha ett bmi på 13,4 räknas man inte som underviktig innan det? Jag gick därifrån och kände mig även ännu tjockare än vad jag gjorde innan och bröt ihop totalt i bilen och började gråta. Om doktorn tycker att jag är för tjock för att ha en ätstörning måste det väl vara sant ändå. Förtroendet för vården är helt bortblåst och jag mår inte bra alls :'( Har ätit 1 dl yoghurt med 10 russin idag hittills och känner mig alldeles för yr. Men snart ska jag äta kvällsfika, ett äpple eller så...

slutet för mig känns nära

Imorgon ska jag till doktorn igen. Provresultaten har kommit och min doktor ville prata med mamma först i enrum och sen med mig. Jag är nervös. Jag är så jävla nervös. Jag tror inte ens att jag var så här nervös när jag skulle träffa min psykolog första gången. Jag målar upp scenarier i mitt huvud, det ena värre än det andra och alla slutar med att jag kommer dö på ett ungefär. Jag äter kasst och har gått ner en hel del på kort tid. Det är jag medveten om. Ligger på ett bmi på exakt 18 för tillfället. Det är inte så lågt som jag haft tidigare men de är sämre än när jag faktiskt låg närmare 20 ett tag. JAG ÄR RÄDD. KAN NÅGON RÄDDA MIG?