Min pappa har aldrig funnits där för mig. När jag var liten var han jämnt någon annanstans och även om mamma jobbade så brydde han sig bara om sina egna intressen, Han var jämnt sjuk när han var tvungen att ta ansvar. Så även då fick mamma hoppa in, fast hon egentligen skulle ha varit på jobbet. Det gick dagar pappa aldrig lagade mat till oss barn, han låg i sängen och var sjuk eller så var han och gjorde det han tyckte var kul.Mamma försöker alltid finnas, men det blir så fel. Antingen för att jag inte vågar lägga över något på henne eller för att ja jag vet inte. Hon skulle aldrig förstå. Det gjorde hon inte sist när jag var tvungen att gå till en psykolog för mina problem.
Jag försöker jämnt klara mig själv, men även jag märker att jag glider mer och mer in i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar