Jag är trött på att vara eländig och olycklig. Träffade A, vi hånglade. Trodde han gillade mig, men han har inte hört av sig sen dess. Och jag vågar inte. Vad tusan ska man skriva som inte får en att låta som största idioten i universum?
Det är nästan december nu och det är julafton om mindre än en månad. Julafton är en dag som brukade vara en av mina favoritdagar. Även om jag kan hålla med om att för varje år blir vi mindre barsnliga och julmagin försvinner mer och mer, bland annat för att det finns fler bekymmer, ler missförstånd och konflikter. Det är fortfarande samma hemska julmat som man inte ens tyckte om när man var liten och stod utanför dessa bekymmer.Det luktar dock alltid apelsinchoklad och nötter i hela huset. Sånt som får en att falla för frestelser. Allt handlar inte heller om maten, utan om att förbereda den, om att planera julklappar och att tillslut göra beslutet om vad man ska köpa till vem, tillsist att ge dem och se deras glada ansikten - som i hälften av fallen lika gärna kan vara fejkade för att inte såra.Och alla dessa förberedelser för en dag. Bara EN kort dag , som försvinner lika snabbt som du hinner blinka.
Jag vet att julen inte är perfekt, jag hade min livs värsta jul förra året (http://createsperfection.blogspot.com/2010/12/blog-post_21.html och http://createsperfection.blogspot.com/2010/12/blog-post_24.html) är ganska bra bevis på det. Jag hade kunnat ta mitt liv den kvällen om jag bara vågat, så deprimerad var jag. Jag vet att det inte kommer bli perfekt i år heller, eftersom ingenting i denna jävla värld är perfekt. Men gud, att jag inte ens kan känna mig lycklig och uppleva julmagin som den borde och brukade vara. Allt jag vill är att åtominstone känna mig lyckligare i år, så många år som jag har kämpat med det här. Eftersom jag inte kan leva såhär, eftersom jag inte vill leva så här. Jo det är sant att jag skulle kunna ge allt, bokstavligen allt för att förlora mer vikt och för att kunna greppa längst upp på mina lår med mina två händer, kan tillägga att jag har minimala händer, extremt, men helt ärligt, om jag skulle kunna göra det skulle jag få vara glad och lycklig då? Skulle "att greppa mina lår med två händer" betyda att jag var smal och nu vill jag bara greppa med en? Jag tror det. Jag vet det. Det är löjligt. Detta är en ond cirkel, en strid som aldrig kommer att avslutas, det vet vi alla. Och låt oss inse att ingen bryr sig. Inte en enda jävla person. Ingen bryr sig om att det ser ut som om jag behöver hjälp, att jag ser bräcklig, oskyldig och svag ut. Och allt ja gfår är min mammas tårar och min fars besvikelse. Eller förlåt, stryk de orden om far, han bryr sig inte. Jag måste komma ut, och det måste många med mig.
Jag är rädd som fan, orolig och äcklad av min egen kropp som bara blir större för dag som går. Jag inväntar julen. Jag har gjort ett löfte med mig och att jag ska äta allt jag vill. Jag kommer säga "fuck off" till rösten i mitt huvud. Jag kommer krama min mamma och upprepa för mig själv att jag gör detta för henne. Jag återhämtar mig för henne. Det låter mycket bättre än att riskera att fira julen på ätstörningsenheten (ja jag har fått hot om det). Det är inte värt det.
Så med det här önskar jag mig själv och alla andra lycka till. Vi behöver det här.
Och grattis till er som läst allt detta!
mina fingrar är långa spindelben, med dem runt dina lår skulle du se vackerheten i dig.
SvaraRadera