Beskriv din livsstil

Det här är nog den svåraste uppgiften jag någonsin varit tvungen att göra. Inte för att beskrivningen är svårt formulerad eller för att själva uppgiften är svår i sig. Hade de varit för 4 år sen så hade jag skrivit denna uppgift hur enkelt som helst men nu vet jag inte ens om det är värt det för att få det betyget jag vill ha. Blotta ut sig helt. Jag är så dålig på att ljuga så de hade nog inte ens varit en idé att försöka hitta på en historia som jag hade tänkt göra från början när jag fick reda på den här uppgiften. Förra uppgiften om kost var enkel, det är skillnad på att veta och att göra. För hur man ska göra har alldeles för många talat om för mig. Det var inte meningen att någon på skolan skulle få reda på det, men kompisarna märker det och ja. Lärarna har inget med det att göra enligt mig.

Kosten sköter jag inte alls så som jag vet att man ska göra. Jag har haft ätstörningar fram och tillbaka sen 2007. Det syns inte i dagsläget då jag inte är speciellt smal idag, men jag har inte riktigt förmågan att bryta mitt mönster. Det är något jag arbetar med. Det finns så mycket som jag borde göra för att må bra. Jag borde börja äta frukost, jag borde börja äta lunch, jag borde börja äta mellanmål och jag borde sluta fuska med middagar. Det vet jag, organen tar skada av att inte äta ordentligt. Jag har lov att träna för tillfället och det är därför jag inte velat nämna något för idrottsläraren att jag vill att allt ska vara normalt. Just nu tvekar jag tillexempel på om jag verkligen ska skriva klart och lämna in det här. Vill inte att någon ska få några förutfattade meningar då jag orkar och får vara med på idrotten och träna några dagar i veckan. Att ha en ätstörning är inte precis enkelt och det är inte bara kosten som drabbas. De flesta har även sömnproblem och det drabbar även mig i perioder. Så sömnen är väl inte heller som den ska. Det finns mycket jag skulle vilja ändra på i min livsstil trots att jag inte vill det. För att jag vet vad en ändrad livsstil skulle betyda. Ana skulle sitta i ens hjärna hela tiden och skrika till en hur värdelös man är, man skulle gå upp betydligt i vikt då förbränningen är så låg som de bara går att bli när man har Äs för att kroppens resurser inte ska ta slut. Skulle man då börja äta normalt igen så skulle man skjuta iväg i vikten trots att man äter normalt för att kroppen fortfarande är inne på svält läge. Det är inte enkelt att förklara hur man känner men det är det här som är min livsstil för tillfället och jag kan inte gömma det. Någon kommer upptäcka det tillslut.

Frågan som man alltid ställer sig däremot är om det verkligen är värt allt det här för att nå en perfektion som inte finns. För hur man än vrider och vänder på det kommer man alltid vilja mer. Jag vet att om jag skulle gå ner till 45 igen så skulle jag fortfarande vilja gå ner ännu mera, och skulle jag någon gång hamna på 35 så skulle jag inte vara nöjd med det heller. Jag vet innerst inne att Ana inte kommer nöja sig förrän man hamnar på 0 och det är ju praktiskt taget omöjligt, inte bara för att man skulle dö långt innan av näringsbrist så väger alltid skelettet och alla viktiga organ som gör att man håller sig andandes. Jag väljer att säga andandes för när man har Äs så är man inte levande. Man är långt ifrån den egna fina LEVANDE personligheten som man brukar ha i vanliga fall.


Borde jag skicka detta till min idrottslärare eller borde jag skriva om uppgiften och låtsas att jag är en frisk tjej? Råd tack!