Det kommer annat emellan

Jag lever genom min blogg. Eller snarare att jag lever tack vare mitt blogg. Jag har verkligen svårt för att prata med någon (och då räknas verkligen vem som helst. Kompisar, föräldrar eller psykologer spelar ingen roll) för jag vill inte att någon ska veta hur jag mår. Jag vill inte vara den som kräver uppmärksamhet. Det gör alla andra med sina problem i min familj bra ändå. Jag vill inte vara den där sista droppen som får hela bägaren att rinna över för oss alla.

Innerst inne vet jag att jag bara förstör för mig själv genom att inte klara av att öppna upp mig för någon men jag tror inte att jag någonsin kommer våga säga hela sanningen till någon om hur jag mår. Vad skulle folk runt omkring mig säga och tycka om de fick reda på att jag skär mig, spyr, dulcolaxar, hetsar, svälter och får panik ångest om vartannat. Och att jag gjort det i snart 5 år. Det är INGEN som vet hela min historia. Jag har varit i kontakt med psykologer, kuratorer och läkare men inte ens dem har jag vågat säga hela sanningen. Det är därför dem har släppt mig så snabbt igen varje gång.

Det finns kommentarer som alltid gör ondare i mitt hjärta, och även hjärna för den delen, och det är t.ex. när mamma säger att "Jag är sjuk och det vet tammetusan ingen utav er hur det är att vara sjuk!" Jag är inte fysiskt sjuk. Jag har bara fått fysiska konsekvenser av mina psykiska sjukdomar. En annan kommentar som alltid skär är när vi sitter i matsalen och jag faktiskt äter lite och min kompis kollar på mig och säger "Är du sjuk, har du feber? Ska du äta!?". Att det dessutom är en av mina kompisar som alltid ska kunna säga sanningen till mig gör ännu ondare för då får jag verkligen känslan av att jag faktiskt är tjock och för stor för att behöva äta.

Fröken Svår är så konstigt yr.

Hon sitter och gungar på andra planeter,
Fröken Svår har nu gömts i snö.
Hon var så konstigt slö och ville bara dö.
Men mamma är säkert nöjd.
Allting fungerar så bra i praktiken,
och livet är frid och fröjd.
Gör nu inte mamma besviken.

Fröken Svår gömmer små saker i smyg
Konstigt ljus över slangar och dropp på kliniken.
Kanske blir semestern fördröjd.
Kanske blir mamma besviken.

_Lars Winnerbäck, Mamma är säkert nöjd

Jag känner mig tom och alla mina dagar passerar bara meningslöst. Jag har svårt för att finna det meningsfulla i mitt liv för tillfället. Jag går i skolan, pluggar, gör prov, får högsta betyg, åker hem, går på keyboardlektioner, pluggar ännu mera, åker till jobbet, dömer fotboll, jobbar med mitt företag. Jag låter mig själv gå under genom att inte prioritera bort saker.

Jag gör upp matscheman för att jag ska slippa hetsen och göra-mig-av-med-det-situationer som jag ändå inte håller. Jag agerar stöttande storasyster för småsyskonen som har det lite pissigt och jobbigt för tillfället. Ett väldigt långt tillfälle som varat i 7 år.

Om jag trodde på gud skulle jag be till honom nu. Det kan jag föresten göra ändå, bara för säkerhets skull. "Kära gud, ge mig tillbaka min livsglädje och ge mig mod att dela med mig av de hårda stunderna för det vet man att man behöver när man vandrar längst 55an i mörkret och känner tårarna plötsligt börjar rinna längst kinderna samtidigt som man bara vill stanna och skrika och sen lägga sig i diket och vara försvunnen. Stanna där tills man återvänder hem. Tills jag slutat gå med vinterskor på hösten för att förbereda mig för storm. Amen"