Igår blev jag tvingad till att äta första middagen på en vecka. Kändes helt jävla hemskt och jag bröt ihop och började gråta i soffan. Vad är felet på mina känslor nu förtiden? Åt en tacos och det resulterade i att tog två dulcolax och "glömde" matkortet idag i skolan. Jag har gått ner lite i vikt igen men det är ingenting som märks än vilket jag tycker är lite sorgligt. Vill bara att folk ska låta mig vara ifred och låta mig gå ner i vikt bäst fan jag vill. Jag är tjock och vill inte föralltid-förbli det tack.Jag känner lite nu att saker och ting inte kommer att bli bättre heller om jag inte får rätt hjälp då jag vet att det är det jag behöver. Har i flera år gått fram och tillbaka på samm stig och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har hela tiden trott att jag kan läka mig själv men det kan jag inte. Det går inte, har jag insett nu. Det känns inte heller som någon förstår mig. "Du som alltid blivit så omhuldrad och bortskämd och hade allt när du var liten, och jag var alltid med dig. Vad tusan har fått dej att bli sådan här?" Hon kanske har rätt. Jag kanske är för bortskämd för att inse vad jag själv håller på med. Men är det logiskt?
"Gud vad liten du är" Tack för dem orden. Det värmde. När man var tvungen att stå och flasha sin mage, när man i flera månader gått gömd i stora kläder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar