Att få en anorektiker att fasta

det är de märkligaste jag hört. Jag har en ätstörning och ska till doktorn imorgon och han vill att jag ska fasta innan jag kommer dit! Ett dygn vill han att jag ska fasta. Jag visste att jag var tjock. Jag är inte anorektiskt sjuk. Det är en illusion. Suck.

Beskriv din livsstil

Det här är nog den svåraste uppgiften jag någonsin varit tvungen att göra. Inte för att beskrivningen är svårt formulerad eller för att själva uppgiften är svår i sig. Hade de varit för 4 år sen så hade jag skrivit denna uppgift hur enkelt som helst men nu vet jag inte ens om det är värt det för att få det betyget jag vill ha. Blotta ut sig helt. Jag är så dålig på att ljuga så de hade nog inte ens varit en idé att försöka hitta på en historia som jag hade tänkt göra från början när jag fick reda på den här uppgiften. Förra uppgiften om kost var enkel, det är skillnad på att veta och att göra. För hur man ska göra har alldeles för många talat om för mig. Det var inte meningen att någon på skolan skulle få reda på det, men kompisarna märker det och ja. Lärarna har inget med det att göra enligt mig.

Kosten sköter jag inte alls så som jag vet att man ska göra. Jag har haft ätstörningar fram och tillbaka sen 2007. Det syns inte i dagsläget då jag inte är speciellt smal idag, men jag har inte riktigt förmågan att bryta mitt mönster. Det är något jag arbetar med. Det finns så mycket som jag borde göra för att må bra. Jag borde börja äta frukost, jag borde börja äta lunch, jag borde börja äta mellanmål och jag borde sluta fuska med middagar. Det vet jag, organen tar skada av att inte äta ordentligt. Jag har lov att träna för tillfället och det är därför jag inte velat nämna något för idrottsläraren att jag vill att allt ska vara normalt. Just nu tvekar jag tillexempel på om jag verkligen ska skriva klart och lämna in det här. Vill inte att någon ska få några förutfattade meningar då jag orkar och får vara med på idrotten och träna några dagar i veckan. Att ha en ätstörning är inte precis enkelt och det är inte bara kosten som drabbas. De flesta har även sömnproblem och det drabbar även mig i perioder. Så sömnen är väl inte heller som den ska. Det finns mycket jag skulle vilja ändra på i min livsstil trots att jag inte vill det. För att jag vet vad en ändrad livsstil skulle betyda. Ana skulle sitta i ens hjärna hela tiden och skrika till en hur värdelös man är, man skulle gå upp betydligt i vikt då förbränningen är så låg som de bara går att bli när man har Äs för att kroppens resurser inte ska ta slut. Skulle man då börja äta normalt igen så skulle man skjuta iväg i vikten trots att man äter normalt för att kroppen fortfarande är inne på svält läge. Det är inte enkelt att förklara hur man känner men det är det här som är min livsstil för tillfället och jag kan inte gömma det. Någon kommer upptäcka det tillslut.

Frågan som man alltid ställer sig däremot är om det verkligen är värt allt det här för att nå en perfektion som inte finns. För hur man än vrider och vänder på det kommer man alltid vilja mer. Jag vet att om jag skulle gå ner till 45 igen så skulle jag fortfarande vilja gå ner ännu mera, och skulle jag någon gång hamna på 35 så skulle jag inte vara nöjd med det heller. Jag vet innerst inne att Ana inte kommer nöja sig förrän man hamnar på 0 och det är ju praktiskt taget omöjligt, inte bara för att man skulle dö långt innan av näringsbrist så väger alltid skelettet och alla viktiga organ som gör att man håller sig andandes. Jag väljer att säga andandes för när man har Äs så är man inte levande. Man är långt ifrån den egna fina LEVANDE personligheten som man brukar ha i vanliga fall.


Borde jag skicka detta till min idrottslärare eller borde jag skriva om uppgiften och låtsas att jag är en frisk tjej? Råd tack!

Let it rain

Tror jag gjorde rätt nu när jag försökte bifoga en youtube video ;)

Livet rullar på. Jag går ner i vikt. Jag försöker släta över det. Mina nya kompisar frågar mer och mer varför jag inte äter. Förut räckte det med ursäkter hemma, nu måste jag börja med det även på skolan. Min kära vän som jag har haft i 6 år nu som vet vad jag håller på med säger hur många gånger som helst "jag är arg på dig, du har ju varken ätit frukost eller lunch" OCH du vet ju hur det är. Eller de vet ingen som inte varit med om det. Men jag struntar faktiskt i om du är arg på mig eller inte. Det blir ju inte roligare av att du är arg på mig, men de stöttar mig inte precis heller.

Jag ska till doktorn på tisdag nästa vecka... Jag missar simningen så jag är överlycklig men vadfan har jag gått ner mycket sen sist så kommer de ifrågasätta det och jag kommer hamna på BUP eller nå och det är det sista jag vill , har bara dåliga minnen och erfarenheter därifrån... Men tyvärr vet jag att jag har gått ner iallafall 5 kg sen sist jag var där och jag vet inte hur mycket de räknar som mycket..

words are not good enough to describe

Flyger, svävar, kraschlandar.
Strandsatt, ensam, övergiven.
Saknaden, längtan, besvikelse.
Värdelös, äcklig, fet.
Hatad, oälskad, missanpassad.
Valross, mus, åsna.
Ledsen, tårlös, översvämmad.
Sömnbrist, näringsbrist, sjukhusskräck.

Det värsta är att jag inte får ihop någonting längre...


















... och jag önskar jag kunde förklara varför!

Hejjhoooppss! :D

Lever gör jag, men jag mår inte sådär jätte bra. Har sån jävla mensvärk, trodde att jag skulle bli av med mensen igen efter att jag inte haft den sen i början av oktober men tji fick jag den kom idag sådär 2 ½ månad försenad :P

Åt både frukost och lunch idag men middagen gick inte, skyllde på mensvärk till mormor men kände mina föräldrars besvikna blickar och de tycker jag är väldigt obehagligt... Men på de sättet slapp jag även kvällsfikat så jag har ändå klarat mig bra och jag har inte gått upp allt för mycket under jullovet som är över för mig i övermorgon:) Eller jag tycker att de är jävligt mycket men jag hade trott typ 15 kg eller nå så, då är inte 1,3 så mycket att säga något om.

De måste vara ganska förvirrande o läsa min blogg, senast förra inlägget skrev jag hur frisk jag skulle bli och nu sitter jag och skriver hur glad jag är att jag slapp några måltider. De är nå fel på mig. Men jag vet att jag aldrig kommer lyckas hålla mig frisk. Jag har pendlat fram och tillbaka mellan psykologer och kuratorer och dietister i 6 år och de har alltid lämnat mig med hopp om att jag skulle bli en friskare tjej men sen är jag ganska snabbt tillbaka varje gång. Längre och längre nersjunken varje gång...

Nej nu ska jag sova , drömma och ja överleva! Tjohopps!

News

Det var länge sen jag skrev nu, alldeles för länge sen men jag är väldigt rädd för att någon i min närhet ska komma på mig, komma på den här bloggen. Det är min värsta mardröm.

Men vad har hänt sen sist då? Det har blivit nytt år. Julafton var verkligen hemsk (de var då jag bloggad sist och de inlägget ångrar jag inte, även om jag ångrar hur jag var...) jag mådde verkligen piss och så blir de varje gång jag är hos pappa. Men de fick mig och tänka efter, vill jag ha det så? Vill jag ha de så kasst verkligen? Vill jag må så dagligdags? INTE EN CHANS! Jag tänker ge upp, jag tänker kapitulera. Jag tänker välja att bli frisk. För en månad sen hade jag inte alls tänkt så då gjorde jag allt för att gå ner så mycket som möjligt!

Frågan är den : "Hur länge kommer det att hålla?" Varenda gång jag försökt har jag varje gång fallit längre och längre tillbaka än vad jag var första gången, men sen jag kom från pappa har jag fått upp kanske 2 kg och det är grymt mycket. Jag är rädd och har panik.

Men jag försöker allt vad jag kan med att ta till mig denna text och förstå att den är sann men jag har aldrig vart nöjd och älskat mig själv så hur tusan ska det lyckas:

Story of a girl who lost her world, so she could be beautiful

Fifteen, so sweet, you’d think,
But she’s got a secret.
Made up her mind,
The day she came to find-out that he left

I Guess there’s another girl
This time blue eyes, blonde hair
She’ll do anything to catch his eye
But she knows she’ll never compare

Skips school, wont eat, can barely sleep
Takes drastic measure.
Runs seven miles a day in the sun
Wearing a sweater
She turns the radio on so no one hears what she’s doing.
Cuz she’s convinced herself he’ll come back to her, when she’s perfect.

She’s just a girl, who doesn’t know she’s already beautiful.
One year ago, if you had seen her you would never know
This would be her only out, for every time she’s broken down, and hates herself,
For everything that’s wrong in life, looks in the mirror to criticized, she’d rather be beautiful than alive.

Nineteen, one shrink, two times a week, but nothings changing.
Mom cries at night-for her life, cuz she knows she’s fading.
She’s tried to turn around, but she’s too far in the wrong direction
Wasn’t s’pose to be this way, all she wanted was some affection.

She’s just a girl, who doesn’t know she’s already beautiful.
Five years ago, if you had seen her you would never know
This would be her only out, for every time she’s broken down, and hates herself,
For everything that’s wrong in life, looks in the mirror to criticized, she’d rather be beautiful than be alive.

Oh oh oh oh
Oh oh oh oh

Twenty three,
Now she’s buried
Underneath red roses.
I’m gonna miss her
And I hope someone learns from this
Maybe she’s happy now
Maybe she’s finally free
Of not feeling good enough,
And maybe she’s rid of her disease.

She’s just a girl, who didn’t feel like she was beautiful
Seven years ago, if you had seen her you would never know.
This would be her only out, for every time she’s broken down, and hates herself,
For everything that’s wrong in life, looks in the mirror to criticized,
she’d rather be beautiful than be alive...

// KRAM