GAAAAHH trodde en extremt smärtfri kväll väntade mig, men så upptäcker jag att jag inte kommer in på min egen nya blogg. kommer inte heller in på några andras bloggar heller som jag brukar läsa. Snälla gud säg inte att dem har blivit spärrade , jag ber!! Jag har ju inte ens skrivit någon olämpligt eller triggande överhuvudtaget :S ända jag skrivit var att jag hoppas att julen blir bra i år :((((

Från och med nu hittar ni mig här:

http://troochtvivel.webblogg.se

http://troochtvivel.webblogg.se

http://troochtvivel.webblogg.se

http://troochtvivel.webblogg.se

http://troochtvivel.webblogg.se

http://troochtvivel.webblogg.se

Ge mig någonting att leva för

Funderar på att flytta över till blogg.se, skulle dock bli mycket jobb med arkivet då det inte finns något import verktyg där ...

Jag önskar att jag förstod dig bättre nu. Du känns lika hård och kall som jag är. Jag är rädd för stora ord, jag är rädd för allt. Den här gången tänker jag vägra gå när vägen blir för lång tillbaka. Jag kommer varken hitta fram eller tillbaks. I fantasin hittar jag, men jag vet att man inte får leva så.

Jag låser en dörr, försvinner på resande fot. Trots att jag älskar min mamma och mitt hem känner jag mig inte trygg. Är förföljd. När någon ringer ser jag det och väljer att stänga av.

Varenda gång säger du att det är jag som hamnar i kläm, att jag förtjänar något mer, något bättre. Men jag undrar vilken del av mig dom ser. Ser dem den som låtsas att allt är bra? Det var inte såhär det skulle bli.

Jag ser en plats längre fram i tunneln, jag ser den endast svagt. Där är allt annorlunda och jag får tid att vara jag. Jag lovar att jag har lämnat dig till dess.

This christmas i give you my heart.

Jag är trött på att vara eländig och olycklig. Träffade A, vi hånglade. Trodde han gillade mig, men han har inte hört av sig sen dess. Och jag vågar inte. Vad tusan ska man skriva som inte får en att låta som största idioten i universum?

Det är nästan december nu och det är julafton om mindre än en månad. Julafton är en dag som brukade vara en av mina favoritdagar. Även om jag kan hålla med om att för varje år blir vi mindre barsnliga och julmagin försvinner mer och mer, bland annat för att det finns fler bekymmer, ler missförstånd och konflikter. Det är fortfarande samma hemska julmat som man inte ens tyckte om när man var liten och stod utanför dessa bekymmer.Det luktar dock alltid apelsinchoklad och nötter i hela huset. Sånt som får en att falla för frestelser. Allt handlar inte heller om maten, utan om att förbereda den, om att planera julklappar och att tillslut göra beslutet om vad man ska köpa till vem, tillsist att ge dem och se deras glada ansikten - som i hälften av fallen lika gärna kan vara fejkade för att inte såra.Och alla dessa förberedelser för en dag. Bara EN kort dag , som försvinner lika snabbt som du hinner blinka.

Jag vet att julen inte är perfekt, jag hade min livs värsta jul förra året (http://createsperfection.blogspot.com/2010/12/blog-post_21.html och http://createsperfection.blogspot.com/2010/12/blog-post_24.html) är ganska bra bevis på det. Jag hade kunnat ta mitt liv den kvällen om jag bara vågat, så deprimerad var jag. Jag vet att det inte kommer bli perfekt i år heller, eftersom ingenting i denna jävla värld är perfekt. Men gud, att jag inte ens kan känna mig lycklig och uppleva julmagin som den borde och brukade vara. Allt jag vill är att åtominstone känna mig lyckligare i år, så många år som jag har kämpat med det här. Eftersom jag inte kan leva såhär, eftersom jag inte vill leva så här. Jo det är sant att jag skulle kunna ge allt, bokstavligen allt för att förlora mer vikt och för att kunna greppa längst upp på mina lår med mina två händer, kan tillägga att jag har minimala händer, extremt, men helt ärligt, om jag skulle kunna göra det skulle jag få vara glad och lycklig då? Skulle "att greppa mina lår med två händer" betyda att jag var smal och nu vill jag bara greppa med en? Jag tror det. Jag vet det. Det är löjligt. Detta är en ond cirkel, en strid som aldrig kommer att avslutas, det vet vi alla. Och låt oss inse att ingen bryr sig. Inte en enda jävla person. Ingen bryr sig om att det ser ut som om jag behöver hjälp, att jag ser bräcklig, oskyldig och svag ut. Och allt ja gfår är min mammas tårar och min fars besvikelse. Eller förlåt, stryk de orden om far, han bryr sig inte. Jag måste komma ut, och det måste många med mig.

Jag är rädd som fan, orolig och äcklad av min egen kropp som bara blir större för dag som går. Jag inväntar julen. Jag har gjort ett löfte med mig och att jag ska äta allt jag vill. Jag kommer säga "fuck off" till rösten i mitt huvud. Jag kommer krama min mamma och upprepa för mig själv att jag gör detta för henne. Jag återhämtar mig för henne. Det låter mycket bättre än att riskera att fira julen på ätstörningsenheten (ja jag har fått hot om det). Det är inte värt det.

Så med det här önskar jag mig själv och alla andra lycka till. Vi behöver det här.

Och grattis till er som läst allt detta!

varje andetag får mig att inse att saker hade kunnat vara annorlunda

helt ärligt vet jag inte vart jag ska börja längre, tankar som förföljer mig och gör saker och ting värre. missbrukar: http://it-hurts-thats-all.tumblr.com/ och äter. Jag spyr ibland men inte så mycket. Jag går på bilskolan konternuerligt, sover mest bort dagarna då jag kör praktik på kvällarna. Längtar tillbaka till skolan då jag känner mig friare. Försöker få kontroll över saker som inte vill som jag. Ska träffa A idag, en av de finaste killarna som finns. Har min humor. Jag tror han gillar mig. Hur någon nu kan göra det. Men jag ska inte klaga! Åh jag gillar att vara omtyckt, även om det skrämmer mig lite på samma gång!

And I wanna believe you when you say that thing are gonna turn out in a different way but I don't

känslan när man inser vilken idiot till kurator man har pratat med under 3 år i grundskolan innan man började gymnasiet. fan att mina småsyskon ska gå kvar på den där skolan, fan att mamma sa ifrån till henne så att hon började hata vår familj. FAN. hon är patetisk, finns inte mycket mer att säga.

:'(

"jag vill inte raka mig med en jävla rakhyvel, man skär sig ju bara vafan"

"ja det verkar ju inte du ha något problem med iaf"

om jag ändå skulle våga släppa taget om en vacker verklighet

ibland vill jag leva, ibland vill jag dö. ibland vill jag bara sluta jobba på donken och börja isolera mig. faller för ofta på jobbet med den helvetes maten. hatar det. men pengarna får mig att stanna.

m: "du är ganska stressad va?"
jag: "det är jag väl, men det är väl alla"

m: "jo många är det, men jag tror att du är lite för stressad"

jag: "det tillhör männskligheten.

__________________________________________________________

Och du tystnar om natten , du är lättskrämd och jag kan inte låta bli att le.
Och så tänder jag ljuset,trots att du hatar att klä av dig när jag ser.

När du är tunn som luft, så är du nästan perfekt.
Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts, bara en sekund då är jag nästan perfekt.

Och du tystnar om natten, du är mörkrädd kan inte låta bli att le.

Åt alla saker jag aldrig ser.

Om jag förlorar dig så förlorar jag synen.
Om hag förlorar dig då har jag ingenting kvar.
Förlåt mig men du är allt jag har.
__________________________________________________________

och bara så att alla vet så är jag världens sämsta dotter dessutom. Pappa var tvungen att ringa och påminna mig idag om att det var farsdag.

p: "vet du vad de är för dag idag?"

jag: "nej?"
p: "farsdag"
jag: "jahaaa, grattis då!"
p: Jag har väntat hela dagen på att du ska ringa.
jag: sadface.....

Tragedy

Går kvällen var riktigt trevlig! Även om den inte alls slutade som jag trodde. Jag fattar inte att jag gjorde det, jag blev riktigt full och lullig. Efter mycket sprit och 3 cigg hamnade jag i bv's knä inne på toaletten och berättade gråtandes allt som jag tänker på men aldrig säger. Det var befriande. Trotts att jag var full. Var bara rädd att jag skulle ångra det idag, men är det någon jag kan prata med så är det henne. Hon grät och jag grät. Sen sprang vi ut och shootade lite mer, dränkte alla sorger. Och på något sätt är jag nöjd över att jag inte däckade. Och att någon vet. Någon jag litar på.

I'm little weird, but nothing to do about it

är man konstig om de bästa med festa ikväll är att jag kommer bli full och förmodligen att spy? är det konstigt att jag längtar till de gånger jag spyr på fyllan då det är enda gången jag kan spy utan att känna någonting? är jag konstig...

mindre trevligt inlägg kanske, men ikväll ska jag ha trevligt hur som!

• När man faller ihop över datorn av kraftansträning för att man inser att man har ca 600 produktbilder att redigera.
• När man inte ens rör maten på tallriken och kan skylla på att man är för trött.
• När man inser vad tusan man åt dagen innan, som råkade vara mindre än någon utan ätstörning skulle äta per dag men ändå mer än vad man kan klara av själv.
• När man väger sin dagliga morgonvikt och inser att man trots ätit mycket mindre än en vanlig person på en dag har gått upp 0.7 kg sen dagen innan.
• När man får panik över det och vägrar ha på sig det man hade tänkt sig för att det visade sig vara jeans och inte kan visa sig så.

Då borde man fundera på om man verkligen kan leva på det här sättet.

Another bridge is broken

Igår blev jag tvingad till att äta första middagen på en vecka. Kändes helt jävla hemskt och jag bröt ihop och började gråta i soffan. Vad är felet på mina känslor nu förtiden? Åt en tacos och det resulterade i att tog två dulcolax och "glömde" matkortet idag i skolan. Jag har gått ner lite i vikt igen men det är ingenting som märks än vilket jag tycker är lite sorgligt. Vill bara att folk ska låta mig vara ifred och låta mig gå ner i vikt bäst fan jag vill. Jag är tjock och vill inte föralltid-förbli det tack.

Jag känner lite nu att saker och ting inte kommer att bli bättre heller om jag inte får rätt hjälp då jag vet att det är det jag behöver. Har i flera år gått fram och tillbaka på samm stig och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har hela tiden trott att jag kan läka mig själv men det kan jag inte. Det går inte, har jag insett nu. Det känns inte heller som någon förstår mig. "Du som alltid blivit så omhuldrad och bortskämd och hade allt när du var liten, och jag var alltid med dig. Vad tusan har fått dej att bli sådan här?" Hon kanske har rätt. Jag kanske är för bortskämd för att inse vad jag själv håller på med. Men är det logiskt?

"Gud vad liten du är" Tack för dem orden. Det värmde. När man var tvungen att stå och flasha sin mage, när man i flera månader gått gömd i stora kläder.

Det kommer annat emellan

Jag lever genom min blogg. Eller snarare att jag lever tack vare mitt blogg. Jag har verkligen svårt för att prata med någon (och då räknas verkligen vem som helst. Kompisar, föräldrar eller psykologer spelar ingen roll) för jag vill inte att någon ska veta hur jag mår. Jag vill inte vara den som kräver uppmärksamhet. Det gör alla andra med sina problem i min familj bra ändå. Jag vill inte vara den där sista droppen som får hela bägaren att rinna över för oss alla.

Innerst inne vet jag att jag bara förstör för mig själv genom att inte klara av att öppna upp mig för någon men jag tror inte att jag någonsin kommer våga säga hela sanningen till någon om hur jag mår. Vad skulle folk runt omkring mig säga och tycka om de fick reda på att jag skär mig, spyr, dulcolaxar, hetsar, svälter och får panik ångest om vartannat. Och att jag gjort det i snart 5 år. Det är INGEN som vet hela min historia. Jag har varit i kontakt med psykologer, kuratorer och läkare men inte ens dem har jag vågat säga hela sanningen. Det är därför dem har släppt mig så snabbt igen varje gång.

Det finns kommentarer som alltid gör ondare i mitt hjärta, och även hjärna för den delen, och det är t.ex. när mamma säger att "Jag är sjuk och det vet tammetusan ingen utav er hur det är att vara sjuk!" Jag är inte fysiskt sjuk. Jag har bara fått fysiska konsekvenser av mina psykiska sjukdomar. En annan kommentar som alltid skär är när vi sitter i matsalen och jag faktiskt äter lite och min kompis kollar på mig och säger "Är du sjuk, har du feber? Ska du äta!?". Att det dessutom är en av mina kompisar som alltid ska kunna säga sanningen till mig gör ännu ondare för då får jag verkligen känslan av att jag faktiskt är tjock och för stor för att behöva äta.

Fröken Svår är så konstigt yr.

Hon sitter och gungar på andra planeter,
Fröken Svår har nu gömts i snö.
Hon var så konstigt slö och ville bara dö.
Men mamma är säkert nöjd.
Allting fungerar så bra i praktiken,
och livet är frid och fröjd.
Gör nu inte mamma besviken.

Fröken Svår gömmer små saker i smyg
Konstigt ljus över slangar och dropp på kliniken.
Kanske blir semestern fördröjd.
Kanske blir mamma besviken.

_Lars Winnerbäck, Mamma är säkert nöjd

Jag känner mig tom och alla mina dagar passerar bara meningslöst. Jag har svårt för att finna det meningsfulla i mitt liv för tillfället. Jag går i skolan, pluggar, gör prov, får högsta betyg, åker hem, går på keyboardlektioner, pluggar ännu mera, åker till jobbet, dömer fotboll, jobbar med mitt företag. Jag låter mig själv gå under genom att inte prioritera bort saker.

Jag gör upp matscheman för att jag ska slippa hetsen och göra-mig-av-med-det-situationer som jag ändå inte håller. Jag agerar stöttande storasyster för småsyskonen som har det lite pissigt och jobbigt för tillfället. Ett väldigt långt tillfälle som varat i 7 år.

Om jag trodde på gud skulle jag be till honom nu. Det kan jag föresten göra ändå, bara för säkerhets skull. "Kära gud, ge mig tillbaka min livsglädje och ge mig mod att dela med mig av de hårda stunderna för det vet man att man behöver när man vandrar längst 55an i mörkret och känner tårarna plötsligt börjar rinna längst kinderna samtidigt som man bara vill stanna och skrika och sen lägga sig i diket och vara försvunnen. Stanna där tills man återvänder hem. Tills jag slutat gå med vinterskor på hösten för att förbereda mig för storm. Amen"

Det ingen vet

Du vet nog faktiskt inte vad du gör, hur dina blickar bränner och förgör. Du vet nog ej hur mycket du förstör i samma ögonblick som du berör. Tänk om jag skulle våga säga, säga det som ännu ingen vet.

Tänk om jag skulle våga släppa taget om en vacker verklighet. Tänk om jag skulle våga säga det som ännu är en hemlighet. Skulle du finnas kvar, skulle "jag" finnas kvar?

ångesten dödar mig. känner mig inte värd någonting alls. punkt. orkar inte med mer än så idag.

Jag hoppas på något

bilden är tagen idag
fuck jag har nog aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv. det som hände fick mig att äta som ett grottmongo.

frukost:ingen
lunch: en 10x10cm tjock pannkaka
mellanmål: en bananchocklad
middag: en potatis och en skiva kött (typ sån där tunn kotlettrad)
kvällsfika: en glass och lite chips plus rabarbersaft.

Förlåt för att jag äcklar er men jag tror att om jag skriver upp det så kommer jag lära mig bättre av mina misstag. Fyfan vad vidrig jag är. Fast jag behöll inget av kvällsfikat heller för första gånger, plus att jag tröck i mig 4 dulcolax. Det var kanske inte heller så vidare smart.
Jag är rädd för imorgon. Jag tar en dag i taget, ser om jag kan lyckas hålla mig till en normal mängd mat varje dag. Jag lyckades hela förra skolveckan. Nästan iaf en sånn mängd som jag kan acceptera.

Jag har börjat gå ner i vikt igen, mamma låter mig inte ha tillgång till någon våg men jag kan tacka att hon inte vet vad Wii fit är för något.


Den här bilden är tagen då jag vägde som minst. Jag kan inte fatta att jag en gång varit så smal för jag måste nog säga att jag faktiskt var smal på den där bilden. Det är nog lättare att se på bild. Inte jätte underviktig men kanske lite i underkant. Sådär på gränsen.

drömmar verkliga som stål

Inatt var första natten på hur länge som helst som jag inte drömde en mardröm. Jag drömde att jag spydde upp allt jag hade hetsätit (jag har nu inte hetsätit på jätte länge) men de var ändå befriande. Det var första gången jag lyckades spy och allt kändes så bra. Tvivlar på om det vore så bra i verkligheten.

jag tror att vissa (som jag) aldrig kan bli riktigt frisk

Kärnvapen krig och atombomber

Jag kämpar som ett freak, jag vill vara mig själv igen. Och jag lyckas oftare vara den gamla glada jag igen som är social och hänger med andra. Sen skolstarten (1 vecka) har jag hunnit äta i skolans matsal 2 gånger (av 4 möjliga), ätit kinesisk buffé (FATTAR NI , friterat) till middag med kompisarna och ätit en ballerina kladdkaka efter en shoppingtur. Vad jag har ätit däremellan är i princip ingenting men det behöver vi inte gå in på för det är inte nödvändigt, ångesten kan inte hindra allt. MEN det är just det, för ett halv år sen hade jag inte gått ut med mina kompisar på sånt här. Hade undvikt det så långt som möjligt. Även mina kompisar säger att de märker skillnad på mig. Och det är väldigt roligt att höra för jag vill ju vara den sociala glada tjejen som jag brukade vara. Jag väger mer än någonsin men vad gör de med de finaste vännerna man kan tänka sig?

Jag märker också att ångestattackerna blir värre för varje gång jag får en för tillfället men de är väl för att jag går emot rösterna i mitt huvud med de absolut förbjudnaste sakerna man kan hitta? Har skärt mig själv 2 gånger den senaste veckan trots att de var mer än 2 månader sen jag gjorde de sist. Jag har fått raseriutbrott hemma för att all min ork går ut till att vara trevlig och social och glad i skolan. Jag har tagit alldeles för många dulcolax och alvedon på samma gång och sköljt ner dem med cider (bara de som fanns tillgängligt). Det låter som om jag är ett uppmärksamhets freak. Men i mångas ögon ser jag mycket bättre ut idag än jag gjorde för ett halvår sen och de glädje mig. Jag är bara lite rädd att ångestattackerna ska kväva mig och få mig att göra något dumt innan mitt monster lämnar mig ifred.

over the rainbow

Fick ett sånt kul besked igår att jag bara flygit på moln både igår och idag (gör iaf fortfarande! :) ) Har knappt kännt av ångesten efter måltiderna! SÅ jäkla glad är jag! :D :D

Får dock mitt första matschema någonsin att följa nu när skolan börjar, men de känns som om de inte gör något i nuläget. Jag vill ju bli helt frisk. Jag vill kunna leva min dröm!

okej, men ändå inte

Storbråk, burgerking, cornish pixie (mitt tur halsband) trasigt. Behöver jag skriva mer för att förklara min ångest?

Köpte ett wii idag iaf, och wii fit! Kommer bli bra tillslut kanske ändå.

Folk tycker att jag ser smal ut :O Det förvånar mig, för de är de minsta jag känner mig. Jag funderar varje dag på om jag verkligen väljer rätt väg när jag fortsätter att äta och gå upp för varje dag för det känns inte bättre. Jag vet dock att jag inte orkar börja om med lögnerna för alla i min omgivning och gömmandet av mat mm för det är för jobbigt. Men om jag känner mig rätt kommer allt börja om igen i perioder när skolan börjar om, då jag tror att alla bedömmer varje steg man tar, att jag måste vara perfekt, när man inte längre kan välja bort dem man inte vill umgås med. Det är livet. Samtidigt vill jag inte falla tillbaka ännu en gång för då vet jag inte om jag orkar resa mig ännu en gång. Då kommer jag fastna i klorna och förstöra allt. Det känns som om jag rör mig, åt vilket håll jag än väljer så kommer jorden rasa under mina fötter och jag hatar verkligen känslan.



Det som oroar mig mest nu, är att jag inte har haft någon mens på X antal månader och jag får ofta tryck över bröstet. Det är typiska ätstörningssymptom som jag hade när jag svälte mig själv som mest. Varför kommer de nu? Kan någon förklara de för mig? Jag fick tillbaka min mens ett tag efter att jag börjat äta normalt och nu går jag ju snarare framåt fysisk än bakåt, borde iaf! Psykiskt är en helt annan sak i detta fall. helt sjukt..

Har iaf insett att jag var(är) ätstörd när jag skapade bloggen, så det vore egentligen läge att ändra namnet på bloggen, men jag orkar nog inte skapa en ny adress.

6 months ago and now

Vet konsekvenserna av det här, om någon som vet vem jag är irl kollar in här kommer de nog veta vem jag är. Men lovat är lovat. På bilden till vänster vägde jag 43 kg. Den andra bilden är tagen idag och jag väger runt 50. satte på mig samma kläder för att man skulle kunna jämföra bättre. jag ser enorma skillnader. Folk sa till mig att måendet till viss del satt i vikten och om jag slutade svälta och gå ner i vikt skulle jag må bättre. Gör jag det? ibland. Jag är lite piggare idag och orkar ha roligt. Men bra mår jag inte. Vissa dagar, ganska ofta, mår jag lika dåligt psykiskt som jag gjorde för 6 månader sen. Det går inte en dag utan att jag har ångest efter måltider. Ångestdämpande skulle sitta bra. Men jag mår ju bra. Jag väger normalt. Det syns inte längre att jag har en ätstörning.

Hello world this is me

jag önskar att jag vore perfekt. men det finns inget perfekt i min värld. när jag kommer hem funderar jag på att bryta mitt löfte om att inte lägga ut bilder på mig själv på den här bloggen. Visa två bilder, en sen när jag vägde som minst (43 kg för er som ville veta) och en bild som jag väger nu (50 kg). Jag har gått upp enormt mycket i vikt. OCH JA, jag känner mig fet. Jag är tillochmed enormt fet. Jag har gått från ett bmi på 15.6 till 18.1 på några få månader (6 stycken för att vara helt exakt) Det går, men det går inte heller. Jag känner mig lika fet idag som jag gjorde när jag vägde 43. Det var en period då jag inte vägde mig (antagligen då jag gick upp mest i vikt) och vet ni hur skönt det var? Att släppa siffrorna.

När jag läser igenom vad jag har skrivit inser jag att det får mig att låta frisk. Men det är jag inte, inte på långa vägar. Ana sitter kvar i mig som ett helvetes litet monster och jag önskar att jag vore fri. Det är värre ibland och enklare andra gånger. Jag hade mitt livs värsta kväll igår. Drack alldeles för mycket, spydde som en gris (det fanns inget att spy dock då jag bara hade ätit en nektarin på hela dagen) och däckade på en balkong. Det låter inte som mig. Och jag ångrar att jag drack så mycket på tom mage men känslan innan illamåendet kom slog det mesta. Jag tror att jag aldrig har haft så roligt, och känt mig så fri på en och samma kväll! Visst jag kan ha roligt utan alkohol. Men jag kunde inte kontrollera vad jag gjorde (jag hatar i vanliga fall att inte ha kontroll) men jag vågar aldrig släppa masken om att vara perfekt och jag vågar aldrig leva ut så mycket som jag bara vill. Igår var jag dock fri. Jag var fri från den jäkla masken som håller mig fängslad och jag fick vara mig själv för en kväll. DET VAR HELT SJUKT UNDERBART. Om jag bara sluppit baksmällan idag.

Vad vill jag då? Jag vill bli fri från Ana. Ana är min fiende och min vänn. Som så många andras. Imorgon ska jag ta en lyxshake på max bara för att visa att hon är min fiende men det ska också vara det ända jag äter under hela dagen och jag kommer att cykla två mil till stan (tur och retur) för att få dricka den. Just för att Ana är min vänn. Dubbelmoral, tja! Men jag kan inte rå för det. Ana har klorna i mig och det känns som om hon alltid kommer att ha det, det kommer alltid finnas perioder i mitt liv då det ända jag vill är att bli perfekt.

hoplesly hoping

Jag måste säga att jag är förvånad. Jag rasar i vikt igen. Vill det dock inte den här gången, men jag klagar inte över det heller. Det är lixom det att jag inte bryr mig. Jag gör inget åt det, varken för att jag ska gå upp eller ner. Jag mår bra. Jag har ångest ibland, men det går inte över på en dag men jag äter utan att tänka på att gå ner i vikt. Sist jag skrev här (7de juni) vägde jag 53.2. Idag vägde jag 50.1. Mer än 3 kilon på 10 dagar. Det låter helt sjukt. Det är inte ens något jag lyckades med när jag bara åt middag varje dag. Och nu försöker jag inte ens. Jag bara rasar. Blir faktiskt lite rädd. För jag vet inte vad det betyder. Om det är min "sjuka" del som lurar mig att jag äter ordentligt fast jag inte gör det. Eller om det är något annat som spökar. Men jag känner mig ändå ganska nöjd med mig själv och jag antar att det är det som är huvudsaken?

vägde mig igår, borde ha lärt mig att jag inte klarar av att väga mig. vägde 53.2, har inte vägt såhär mycket sen jag gick i 6an och det skrämmer mig enormt. Är inte underviktig enligt bmi längre, men jag vet att jag kan falla tillbaka hur lätt som helst om jag inte aktar mig. Har gjort det så många gånger. Idag har jag verkligen fått tvinga i mig alla mål mat man ska äta på en dag för jag tänker inte tappa!

Nu är det visserligen lite annat som spökar i min hjärna, minns ni att jag nämde att 2011 började som ett verkligen helvetes år med bortgångar och sjukdomar? Det bara fortsätter och det får mig att vackla ännu mera. Men jag ska klara det, jag ska fortsätta äta även om jag inte är värd det.

cause we playing with fire

Idag hade jag min sista invägning för terminen med skolsyster. Jag gick inte dit. Jag äter bra just nu, men ångesten finns alltid där. Jag trivs inte alls med min kropp , men jag äter och jag gör som alla vill utan att klaga. Vissa gånger fungerar det utan ångest, jag har inte ork att bry mig andra skulle jag helst av allt bara vilja lägga mig ner och dö. Skrika av mig allt vad jag kan och sen dö. Men äter gör jag och jag hoppas på att ångesten ska försvinna, att jag ska lära mig själv att gilla min kropp som den är. Som JAG är. Jag ger det en sista chans. Annars kan jag lika gärna svälta mig själv till döds, men det problemet tar vi sen. Jag ger det till efter sommaren. Då ska jag kunna gå till skolsköterskan och acceptera att jag gått upp i vikt, att det är normalt, att det är bra och att det inte är något annat än mig själv. Tills dess så klarar jag inte av att se siffrorna på vågen, det skulle bara få mig att falla igen på en gång så skolsyster får helt enkelt klara sig med en tom rad på dagens datum och inse att jag kommer när jag är redo. För förhoppningsvis kommer det en tid då även jag kan inse att jag är fin som jag är och att det inte bara är försök av övertalningar från omvärlden. Tills dess är jag inte redo.


En chans till. Till 30 augusti ger jag det. Annars får det bli ett slut på mitt lidande för då kommer det aldrig att bli bättre.

panic

jag gråter och skakat, ler och behåller masken. om vartannat. hemma, borta. jag vet inte vad som blev fel den här gången. det känns som om jag är en som betraktar mitt liv utifrån. du står i mitten av mitt kaos. jag måste ut. från mig själv. nu. nu. nu. NU.

färga stjärnorna

K.A.O.S

spotify kan gå o ta sig någonstanns. vem överlever med musik 10 timmar per månad? nej nu blir det o köpa premium... något som också kan gå och ta sig någonstanns är mat. jag hatar mat, jag är less på mat. det förstör allt. punktslut.

:)

Påsken och hjärnskaningen har nog varit bra för mig. Gått upp några kilon (tror jag iaf) när jag inte fått röra mig och inte kunnat neka mat. Nu gäller det att hålla i det här! Jag vill ju vara fri egentligen. Men det är lättare att falla när ena foten redan är utanför...

a scene about me

Har inte ätit någon mat på 2 dagar, har inte kunnat få i mig något. Magen, halsen, hjärnan säger stopp. det går bara inte att få ner. dock har jag varit tvungen att pressa ner en bulle, några småkakor och en minimal gräddtårtebit som växte för varje tugga. jag hatar kalas. hatar att försöka vara normal och smälta in i mängden och låtsas som om allt är bra när allt egentligen är ett rent helvete.

helt sjukt

SHIT

så kass. Har hetsat kakor för 860 kalorier idag. Det ska inte en anorektiker göra. Har även ätit fullstor lunch med beasås. Det är något snett i mitt huvud idag:O

Och något som är snett i mitt huvud också är att jag har fått värsta tvångstanken. Jag måste skära ett sår på min vänster arm varje gång jag äter mer än 500 kalorier på en dag. Just nu har jag 3 sår och jag började i onsdags :S Jag som aldrig har skärt mig förut och alltid tyckt att de är korkat. Nu är jag själv helt fast.

Try to tell myseld

Försöker intala mig själv att det är okej med miniyoghurt till kvällsfika trots att man ätit 500 kcal tidigare under dagen.

Det går inte bra.

fuck life

GAHHHH Panik! Vägning imorgon kl 13.00! Hur mycket hinner man gå ner innan dess?

rödljus blåljus sjukhus

Jag skäms nästan över att säga att jag lever, att jag inte var tillräckligt modig. Vågade bara ta 7 alvedon, hade tänkt på mammas hjärtmedicin i kombo. Lovar att jag ändå inte mådde så bra den natten. men jag lever. hoppas världen inte är allt för besviken.

i see the dark in the end of the light, i wish it was the light in the end of the dark

hatar mig själv.

hejdå
ett farväl ska vara vackert. det är inte detta. men de kunde ha varit, om jag bara ansträngt mig mer.

I'm so tired of being here, suppressed by all my childish fears.
These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase.

Säg ingenting till mig

Det är inte farligt att skära sig lite på handryggen med sin låtsasfars rakblad bara man vet vad man vill. Jag äter bra nu, måste ta ut ångesten som dyker upp på något sätt. Men jag vet vad jag vill, jag vill bli frisk. Jag ska bli frisk, jag ska inte få nå fler fucking anteckningar i mina journaler. Det räcker nu. Jag kan ta ut min ångest på annat sätt än maten. När jag går ut gymnasiet ska ingen tveka på att låta mig gör det jag vill. Ingen ska vara oroad för mig. PUNKT.

Finaste

Allt jag vill göra är att hålla din varma kropp nära mitt hjärta och trösta dig. Tala om för dig att allt kommer bli bra igen. Men det kommer det inte, för du är borta nu och inget kommer bli som det brukade.

Att se dig lida, invänta döden samtidigt som jag håller din kalla tass i min hand. Att inte veta är det värsta. Att sitta och vänta på att döden ska ta dig ifrån mig och inte kunna göra någonting. Inte veta när allt är över men ändå vet att det inte finns någon återvändo. Nattvakar, för så länge det finns liv finns det hopp.

Stelheten kan inte försvinna ur mina fingrar.

Rest in peace finaste <3

.

Helvete. Jag. Visste. Att. Det. Var. Dumt. Att. Falla. För. Påsen. Med. Dulcolax. Igen...

Vårt vatten är nämligen trasigt här hemma för tillfället! Perfect match!

löften som brister

Jag tänker sluta helt med nyårslöften. Bara så att alla vet. Det går åt helvete i allafall. Det ända kravet jag hade på detta år var att de skulle bli ett bra år. Jag mår sämre än vanligt och sen så dör alla ifrån mig. 5 personer som rör min omgivning har dött ifrån mig sen januari. Jag dör.

Men jag äter väldigt mycket när jag mår dåligt. Alldelens för mycket. Men då blir alla runt om mig nöjda!

what the hell

Jag har tillbringat helgen med att äta gott med kompisar och faktiskt inte tänkt på vikten alls.

Drack en smoothie idag och åt upp hela min lunch.

Bestämde mig för att kämpa. För jag trivs egentligen med att äta gott, om de inte är för ångesten efteråt. Så varför inte kämpa?

Kommer hem.

Möts av mamma som frågar om jag gått upp i vikt eftersom jag börjat få former. Spyr.

Bryter ihop, panik.

Får ett telefon samtal. 3dje dödsbudet gillt. Nu vill jag inte kämpa längre.

NYTT REKORD! Stand up and jubla!

Eller typ något sådant.

5 timmar och 36 minuter tog min kära middag mig idag och det var inte heller någon stor och enorm portion.

Jag måste säga tack till mina föräldrar som bryr sig om mig så mycket, jag är inte värd det och jag önskar att ni kunde sluta bry er för ett tag i alla fall! Snälla?

Put a ring on it

Det mörknar för ögonen. Griper tag i det som är närmast mig, råkar vara en blomkruka som åker ner i golvet. "fan, nu ställde jag mig upp för snabbt igen!". När det börjar klarna upp i huvudet igen så går jag ner för trappen. Mäter upp min frukost. 25 gram yoghurt samt 10 gram flingor. Snudd på för mycket. Äter upp det, mår dåligt över det. Tar 15-20 minuter. Vet inte, det är för mörkt omkring mig. Vågar inte tända lampan, det kan ge mig huvudvärk.

Svävar runt i en dimma. Hinner precis göra mig klar tills bussen går. Det är något som gör ont i min vänstra sida när jag sitter på bussen och väntar på min fina vänn. Yrsel, illamående och huvudvärken börjar komma. Jag är tjock. Och fet. Samtidigt. Men vet ni? den här gången ska jag klara mig och jag ska klara DET.

Ska åka förbi intersport på vägen hem och köpa fina träningskläder. Kosta vad det kosta vill. Det ska göra mig mer motiverad. Helst något rosa. Det gör mig lite piggare.

Now or never

Om man ändå dör för att leva och lever för att dö vad spelar det då för roll när tiden är kommen?

Jag orkar seriöst ingenting mer numen jag skulle aldrig våga ta mitt liv. Jag vill dö men jag vill inte göra något som gör att folk skulle ha dåligt samvete. Mamma har redan dåligt samvete för att hon inte kan hjälpa mig mer än vad hon gör. Nej jag tänker inte ta livet av mig. Men min största önskan är att min buss krockar på vägen hem så att jag dör, men helst ska jag bara dö. Ingen annan ska behöva dö för min önskan.

Min släkt kommer att sakna mig, men de kommer inte behöva ha något dåligt samvete för det.

skjut mig någon och gör det helst långsamt, låt mig plågas.

jag mådde så jävla fint, jag var så bra. Jag fick åren att verka bortpasserade. En vecka i ett paradis var allt som krävdes. Jag åt bra hela veckan och gick upp 2 kilo i vikt. Jag har panik nu. I efterhand.

Jag tridde att allt hade gett sig, att jag faktiskt skulle få må bra ett tag. En vecka på hemmaplan iallafall. MEN NEJ! jag mår dåligt. Jag äter inget igen. Ingen frukost eller lunch. Nu intar jag min första energi för dagen. En "red bull sugerfree" som innehåller 3 kalorier i hela burken. Och även det känns för mycket. Vet att jag måste äta middag ikväll. Kanske kan göra det innan mamma kommer hem då kan jag kanske lyckas äta lite mindre. DU KAN GÅ OCH DÖ ANA! jag mår inte bra, inte bra utav det här. Men jag kan inte släppa det. Det går automatiskt av sig själv. FUUUUUCK YOOOOOOOOOOOOOOOOOOOU!


JAG ÄR SÅ ARG!

Let me be

Ska snart sväva iväg en vecka och bara tänka på mig själv. Kurera mig lite. Det ända som får mig att klara sista skolveckan är tanken på att jag kommer vara så långt borta veckan efter.

Drar söderut under sportlovet, långt sönderut. Tänker inte ens tänka en tanke på alla här hemma och alla mina problem under veckan. Ska lära mig att koppla av och bara andas. Bara vara jag. Ska bli så skönt att få chansen att stänga allt annat ute en vecka. Är lite rädd att jag ska bli extra kroppsnojig bara för att jag ska vistas i bikini i en vecka men försöker intala mig att de är folk som aldrig kommer se mig igen där. Men som sagt. Så JÄVLA SKÖNT!

Hela mitt liv känns in och ut för tillfället. Antingen så vill jag inte äta något, eller så äter jag allt och mår piss över det. Antingen vill jag ha MVG på alla mina uppgifter eller så skiter jag i skolan. Antingen vill jag vara hur social som helst med mina vänner eller så struntar jag i dem helt. Och de vänder så jävla plötsligt. Jag går inte ner längre för tillfället utan ligger ganska jämt. Men det är skönt att jag inte går upp i alla fall.

När jag kommer hem ska jag ha bestämt mig om det är dags att ta tag i mitt liv på riktigt eller om jag ska ta tag i min vikt och gå ner några kilo till. Och vad jag än väljer ska jag vara nöjd med det och hålla fast i det.

730

Fick en fråga från en anonym om vart jag bodde och om det inte fanns någon speciell ätstörnings klinik där.

sv: Jag har valt att vara anonym i min blogg än så länge iallafall vilket innebär att jag inte tänker gå ut med vart jag bor. Inte öppet på bloggen iallafall. Men kan säga att det finns två ätstörningsenheter i mitt landsting. Men det skulle innebära att jag fick åka 5 mil när jag skulle dit. Och det är inget jag tänker ta då jag går i skola i ett annat landsting och jag skulle missa grymt mycket om jag skulle åka emellan. Skolan går ändå i första hand för mig. Mina betyg tänker jag inte släppa så lätt ;) Det finns däremot en ätstörningsenhet i landstinget där jag studerar men jag vet inte hur det fungerar när man inte bor i det landstinget, de brukar vara ganska hårda med det. Någon som vet?

Dessutom vet jag inte om jag är redo för det. Känner mig trots allt inte för ätstörd även om jag skulle gå ner ungefär 2 ½ kilo så skulle mitt bmi räknas som anorektiskt igen.


Update: Efter ännu en fråga kan jag säga att jag bor nog varken uppåt eller neråt i landet utan ganska neutralt :p

Jag är så fel

Idag: 6 bullar till mellan mål. Ingen frukost eller lunch. Lite jasimris till middag. Jag skäms över att säga att jag ätit ca 520 kalorier i bullar bara för att sötsuget tog överhanden och jag mår piss över det. På det sättet kommer jag aldrig att gå neråt...

Någon som har ett bra tips på hur man botar sötsug?

jag slapp simningen idag igen. Den var ju uppflyttad till idag men jag och min kompis skolkade ifrån den. Eller hon hade redan gjort den och kände inte för att vara där. Jag klarade inte av det. Jag får panik av att bara tänka tanken på att visa min feta kropp i bikini inför folk...

Kill me instead, let me be the third

Alla säger till mig att det är tredje gången gillt.

Vem är då näste på tur att dö ifrån mig?

Förlåt för dålig uppdatering, men jag orkar verkligen inte just nu.

Dilemma

Den dagen du går på snö utan att lämna spår, den dagen ska jag berömma dig.
Den dagen du kan gå på händer runt jorden, då ska jag erkänna din styrka.
Den dagen du kan prata alla världens främmande språk, då ska jag inse att du är duktig.
Den dagen du är förstasidesmodell på alla tidningar, då ska jag påstå att du är snygg.
Den dagen du är perfekt, då ska jag lämna dig ifred.

Pratade med skolsyster igår lite på hälsosamtalet, hon verkade snäll men jag har så svårt att lita på och prata med människor som jag inte träffat förut inom vården. De är ju bara där för att tjäna pengar, vad bryr de sig om mig egentligen. Skulle de inte få pengar för de eller om de inte behövde de där pengarna skulle de aldrig gå dit. Egentligen vill de inte lyssna på vad jag har att säga.

Berättade ändå vilka mål om dagen jag åt (oftast middag då) och att jag har problem med att äta. Vi kom överens om att jag skulle komma dit om två månader för att väga mig igen och jag får inte gå ner tills dess. Jag är redan underviktig enligt henne men inte allvarligt. Ett bmi på 18 kan man ha utan att behöva hjälp, de är snarare tankarna som behöver krossas. Men jag får som sagt inte gå ner något mer.

Vi kollade även på viktkurvan och det kändes både skönt men även lite pinsamt att jag gått ner från förra hälsosamtalet som var i åttan (går lixom i ettan nu) och även jag hör att det inte är normalt att gå ner 5 kilo sen man var 14-15 år när det egentligen är nu som man ska få kurvor (usch hemska tanke) och bli lite bredare. Det är normalt att man går upp men jag kan inte känna det. Jag vill verkligen inte gå upp i vikt!

Dulcolax

Köpte ett paket dulcolax förra tisdagen. Det hjälper inte ett dugg men jag ska ge det ett försök till på måndag kväll ska jag ta tre stycken innan jag går och lägger mig. Gör det att jag går något enstaka gram inför hälsosamtalet och simningen blir jag överlycklig. Kan det bli en bättre dag? Visa sig i bikini framför hela klassen och träffa skolsköterskan samma dag... Dessutom om läkaren jag träffade sist hade det minsta rätt så kommer hon stå och skratta åt mig bakom min rygg. Det är det värsta scenariot jag kan tänka mig. Hur hon nästan står och viker sig av skratt bakom min rygg och tjuter fram "nejdå du är normalviktig, men det skulle inte göra något om du hade lite bättre koll på dina matvanor". Visserligen säger en del av mig att så kan det inte ske, hon måste ju visa sig lite professionell. Så även om hon vill stå och skratta åt mig så kommer hon få hålla sig och istället kommer rummet eka av skratt när jag går ut därifrån.

När man är redo att ge upp ser man äntligen ett litet hopp

Som jag nämnde igår så var jag väldigt missnöjd med den "vården" man fick av primärvården och jag hade bestämt mig för att ge upp mot ÄS och kapitulera när ingen verkade ändå tro på mig (den där tjocka flickan kan inte ha ÄS). Det fick mig att må väldigt dåligt allt som hände hos doktorn igår.

Men idag som ett brev på posten hade jag fått ett mejl av skolsköterskan. Vi ska börja med hälsosamtalen nästa vecka. Av någon märklig anledning hade hon satt mig på den första tiden (alla andra var i bokstavsordning på förnamnen) så vi får se varför hon tänkte på det sättet, antagligen har hon sett något hon velat prata med mig om. Jag har aldrig pratat med henne förut, men jag har följt med när kompisar hämtat huvudvärkstabletter. Sen dess har jag alltid med egna kan jag säga, hon är pedantisk och skriver in i journalen alla tabletter man tar hos henne och man måste svälja de där plus svara på gigantiskt många frågor. Jag vet inte om de är bra eller dåligt men jag har en känsla av att hon kommer se igenom mina lögner om jag försöker. I alla fall , om hon frågar något om min vikt eller tankar kring mat så kommer jag nog vara ärlig och faktiskt ge de en chans till. Jag hatar verkligen perioderna jag går runt och inte äter något alls. Visst jag går ner i vikt men jag ser de ändå inte, jag tycker de ser ut som om jag går upp om jag ska vara ärlig (förutom att höft, rev och några andra ben syns lite bättre) och om jag aldrig blir nöjd med mig själv, vad spelar de då för roll om jag mår mycket bättre fysiskt när jag faktiskt äter?

För tjock för att någon ska orka bry sig

Jag känner mig osynlig, fast ändå så jävla stor på samma gång.

Tog mig äntligen mod till att söka vård igen så jag och mamma begav oss till doktorn idag. Det blev en katastrof.

Doktorn: Jaha vad söker du för då nu igen då? (BRA GJORT o glömma bort det)
Jag: jag har gått ner mycket på senaste tiden, mår inte bra över det och äter väldigt kasst!
Doktorn: Jaha , vad åt du till frukost då?
Jag: En dl kalorisnål yoghurt med 10 russin.
Doktorn: Aha, de var ju inte så mycket, men inte så lite heller...
Jag: ...
Doktorn: Ja det stämmer ju att du gått ner en del på sista tiden men de går du säkert upp snart igen.
Jag: Jo kanske ja jo kanske det.
Doktorn: Ja för enligt de flesta prover ser du helt frisk ut och så och för att du ska klassas till underviktig för din vikt så måste du väga runt 37 kg.


JAG är 166 kan jag påpeka och om jag vägde 37 kg skulle jag ha ett bmi på 13,4 räknas man inte som underviktig innan det? Jag gick därifrån och kände mig även ännu tjockare än vad jag gjorde innan och bröt ihop totalt i bilen och började gråta. Om doktorn tycker att jag är för tjock för att ha en ätstörning måste det väl vara sant ändå. Förtroendet för vården är helt bortblåst och jag mår inte bra alls :'( Har ätit 1 dl yoghurt med 10 russin idag hittills och känner mig alldeles för yr. Men snart ska jag äta kvällsfika, ett äpple eller så...

slutet för mig känns nära

Imorgon ska jag till doktorn igen. Provresultaten har kommit och min doktor ville prata med mamma först i enrum och sen med mig. Jag är nervös. Jag är så jävla nervös. Jag tror inte ens att jag var så här nervös när jag skulle träffa min psykolog första gången. Jag målar upp scenarier i mitt huvud, det ena värre än det andra och alla slutar med att jag kommer dö på ett ungefär. Jag äter kasst och har gått ner en hel del på kort tid. Det är jag medveten om. Ligger på ett bmi på exakt 18 för tillfället. Det är inte så lågt som jag haft tidigare men de är sämre än när jag faktiskt låg närmare 20 ett tag. JAG ÄR RÄDD. KAN NÅGON RÄDDA MIG?

Att få en anorektiker att fasta

det är de märkligaste jag hört. Jag har en ätstörning och ska till doktorn imorgon och han vill att jag ska fasta innan jag kommer dit! Ett dygn vill han att jag ska fasta. Jag visste att jag var tjock. Jag är inte anorektiskt sjuk. Det är en illusion. Suck.

Beskriv din livsstil

Det här är nog den svåraste uppgiften jag någonsin varit tvungen att göra. Inte för att beskrivningen är svårt formulerad eller för att själva uppgiften är svår i sig. Hade de varit för 4 år sen så hade jag skrivit denna uppgift hur enkelt som helst men nu vet jag inte ens om det är värt det för att få det betyget jag vill ha. Blotta ut sig helt. Jag är så dålig på att ljuga så de hade nog inte ens varit en idé att försöka hitta på en historia som jag hade tänkt göra från början när jag fick reda på den här uppgiften. Förra uppgiften om kost var enkel, det är skillnad på att veta och att göra. För hur man ska göra har alldeles för många talat om för mig. Det var inte meningen att någon på skolan skulle få reda på det, men kompisarna märker det och ja. Lärarna har inget med det att göra enligt mig.

Kosten sköter jag inte alls så som jag vet att man ska göra. Jag har haft ätstörningar fram och tillbaka sen 2007. Det syns inte i dagsläget då jag inte är speciellt smal idag, men jag har inte riktigt förmågan att bryta mitt mönster. Det är något jag arbetar med. Det finns så mycket som jag borde göra för att må bra. Jag borde börja äta frukost, jag borde börja äta lunch, jag borde börja äta mellanmål och jag borde sluta fuska med middagar. Det vet jag, organen tar skada av att inte äta ordentligt. Jag har lov att träna för tillfället och det är därför jag inte velat nämna något för idrottsläraren att jag vill att allt ska vara normalt. Just nu tvekar jag tillexempel på om jag verkligen ska skriva klart och lämna in det här. Vill inte att någon ska få några förutfattade meningar då jag orkar och får vara med på idrotten och träna några dagar i veckan. Att ha en ätstörning är inte precis enkelt och det är inte bara kosten som drabbas. De flesta har även sömnproblem och det drabbar även mig i perioder. Så sömnen är väl inte heller som den ska. Det finns mycket jag skulle vilja ändra på i min livsstil trots att jag inte vill det. För att jag vet vad en ändrad livsstil skulle betyda. Ana skulle sitta i ens hjärna hela tiden och skrika till en hur värdelös man är, man skulle gå upp betydligt i vikt då förbränningen är så låg som de bara går att bli när man har Äs för att kroppens resurser inte ska ta slut. Skulle man då börja äta normalt igen så skulle man skjuta iväg i vikten trots att man äter normalt för att kroppen fortfarande är inne på svält läge. Det är inte enkelt att förklara hur man känner men det är det här som är min livsstil för tillfället och jag kan inte gömma det. Någon kommer upptäcka det tillslut.

Frågan som man alltid ställer sig däremot är om det verkligen är värt allt det här för att nå en perfektion som inte finns. För hur man än vrider och vänder på det kommer man alltid vilja mer. Jag vet att om jag skulle gå ner till 45 igen så skulle jag fortfarande vilja gå ner ännu mera, och skulle jag någon gång hamna på 35 så skulle jag inte vara nöjd med det heller. Jag vet innerst inne att Ana inte kommer nöja sig förrän man hamnar på 0 och det är ju praktiskt taget omöjligt, inte bara för att man skulle dö långt innan av näringsbrist så väger alltid skelettet och alla viktiga organ som gör att man håller sig andandes. Jag väljer att säga andandes för när man har Äs så är man inte levande. Man är långt ifrån den egna fina LEVANDE personligheten som man brukar ha i vanliga fall.


Borde jag skicka detta till min idrottslärare eller borde jag skriva om uppgiften och låtsas att jag är en frisk tjej? Råd tack!

Let it rain

Tror jag gjorde rätt nu när jag försökte bifoga en youtube video ;)

Livet rullar på. Jag går ner i vikt. Jag försöker släta över det. Mina nya kompisar frågar mer och mer varför jag inte äter. Förut räckte det med ursäkter hemma, nu måste jag börja med det även på skolan. Min kära vän som jag har haft i 6 år nu som vet vad jag håller på med säger hur många gånger som helst "jag är arg på dig, du har ju varken ätit frukost eller lunch" OCH du vet ju hur det är. Eller de vet ingen som inte varit med om det. Men jag struntar faktiskt i om du är arg på mig eller inte. Det blir ju inte roligare av att du är arg på mig, men de stöttar mig inte precis heller.

Jag ska till doktorn på tisdag nästa vecka... Jag missar simningen så jag är överlycklig men vadfan har jag gått ner mycket sen sist så kommer de ifrågasätta det och jag kommer hamna på BUP eller nå och det är det sista jag vill , har bara dåliga minnen och erfarenheter därifrån... Men tyvärr vet jag att jag har gått ner iallafall 5 kg sen sist jag var där och jag vet inte hur mycket de räknar som mycket..

words are not good enough to describe

Flyger, svävar, kraschlandar.
Strandsatt, ensam, övergiven.
Saknaden, längtan, besvikelse.
Värdelös, äcklig, fet.
Hatad, oälskad, missanpassad.
Valross, mus, åsna.
Ledsen, tårlös, översvämmad.
Sömnbrist, näringsbrist, sjukhusskräck.

Det värsta är att jag inte får ihop någonting längre...


















... och jag önskar jag kunde förklara varför!

Hejjhoooppss! :D

Lever gör jag, men jag mår inte sådär jätte bra. Har sån jävla mensvärk, trodde att jag skulle bli av med mensen igen efter att jag inte haft den sen i början av oktober men tji fick jag den kom idag sådär 2 ½ månad försenad :P

Åt både frukost och lunch idag men middagen gick inte, skyllde på mensvärk till mormor men kände mina föräldrars besvikna blickar och de tycker jag är väldigt obehagligt... Men på de sättet slapp jag även kvällsfikat så jag har ändå klarat mig bra och jag har inte gått upp allt för mycket under jullovet som är över för mig i övermorgon:) Eller jag tycker att de är jävligt mycket men jag hade trott typ 15 kg eller nå så, då är inte 1,3 så mycket att säga något om.

De måste vara ganska förvirrande o läsa min blogg, senast förra inlägget skrev jag hur frisk jag skulle bli och nu sitter jag och skriver hur glad jag är att jag slapp några måltider. De är nå fel på mig. Men jag vet att jag aldrig kommer lyckas hålla mig frisk. Jag har pendlat fram och tillbaka mellan psykologer och kuratorer och dietister i 6 år och de har alltid lämnat mig med hopp om att jag skulle bli en friskare tjej men sen är jag ganska snabbt tillbaka varje gång. Längre och längre nersjunken varje gång...

Nej nu ska jag sova , drömma och ja överleva! Tjohopps!

News

Det var länge sen jag skrev nu, alldeles för länge sen men jag är väldigt rädd för att någon i min närhet ska komma på mig, komma på den här bloggen. Det är min värsta mardröm.

Men vad har hänt sen sist då? Det har blivit nytt år. Julafton var verkligen hemsk (de var då jag bloggad sist och de inlägget ångrar jag inte, även om jag ångrar hur jag var...) jag mådde verkligen piss och så blir de varje gång jag är hos pappa. Men de fick mig och tänka efter, vill jag ha det så? Vill jag ha de så kasst verkligen? Vill jag må så dagligdags? INTE EN CHANS! Jag tänker ge upp, jag tänker kapitulera. Jag tänker välja att bli frisk. För en månad sen hade jag inte alls tänkt så då gjorde jag allt för att gå ner så mycket som möjligt!

Frågan är den : "Hur länge kommer det att hålla?" Varenda gång jag försökt har jag varje gång fallit längre och längre tillbaka än vad jag var första gången, men sen jag kom från pappa har jag fått upp kanske 2 kg och det är grymt mycket. Jag är rädd och har panik.

Men jag försöker allt vad jag kan med att ta till mig denna text och förstå att den är sann men jag har aldrig vart nöjd och älskat mig själv så hur tusan ska det lyckas:

Story of a girl who lost her world, so she could be beautiful

Fifteen, so sweet, you’d think,
But she’s got a secret.
Made up her mind,
The day she came to find-out that he left

I Guess there’s another girl
This time blue eyes, blonde hair
She’ll do anything to catch his eye
But she knows she’ll never compare

Skips school, wont eat, can barely sleep
Takes drastic measure.
Runs seven miles a day in the sun
Wearing a sweater
She turns the radio on so no one hears what she’s doing.
Cuz she’s convinced herself he’ll come back to her, when she’s perfect.

She’s just a girl, who doesn’t know she’s already beautiful.
One year ago, if you had seen her you would never know
This would be her only out, for every time she’s broken down, and hates herself,
For everything that’s wrong in life, looks in the mirror to criticized, she’d rather be beautiful than alive.

Nineteen, one shrink, two times a week, but nothings changing.
Mom cries at night-for her life, cuz she knows she’s fading.
She’s tried to turn around, but she’s too far in the wrong direction
Wasn’t s’pose to be this way, all she wanted was some affection.

She’s just a girl, who doesn’t know she’s already beautiful.
Five years ago, if you had seen her you would never know
This would be her only out, for every time she’s broken down, and hates herself,
For everything that’s wrong in life, looks in the mirror to criticized, she’d rather be beautiful than be alive.

Oh oh oh oh
Oh oh oh oh

Twenty three,
Now she’s buried
Underneath red roses.
I’m gonna miss her
And I hope someone learns from this
Maybe she’s happy now
Maybe she’s finally free
Of not feeling good enough,
And maybe she’s rid of her disease.

She’s just a girl, who didn’t feel like she was beautiful
Seven years ago, if you had seen her you would never know.
This would be her only out, for every time she’s broken down, and hates herself,
For everything that’s wrong in life, looks in the mirror to criticized,
she’d rather be beautiful than be alive...

// KRAM